”Att de aldrig lär sig”, muttrade Sune och slog på sökaren till sitt chockgevär.
”Det händer aldrig mig-syndromet”, svarade jag och gjorde samma sak med mitt vapen. Jag siktade och tryckte av. Jag kände den välbekanta darrningen och kunde sedan följa den guldskimrande energiringen som med ett lågt väsande harmlöst slog in i husväggen på andra sidan gatan. Nöjd med resultatet lutade jag geväret mot det låga metallstaketet som löpte runt skyskrapans hela tak och satte mig på huk bredvid Sune.
”Så sant som det är sagt.” Sune satte sig ner med ett ansträngt stön och drog ner dragkedjan på sin overall. Det var kväll och knappt femton grader varmt, trots detta svettades han ymnigt och torkade pannan med en röd näsduk. Jag plockade fram två chokladkakor och bjöd honom den ena. Han avböjde och klappade sig på magen. ”Om jag lägger på mig så mycket som ett gram till kastar Johnsson ut mig.”
”Du skämtar!” svarade jag förvånat men han rykte bara uppgivet på axlarna och drog mungiporna nedåt i en grimas.
”Hon har lovat att personligen se till att jag får fotpatrullering resten av livet.”
Jag öppnade den ena av de två små kakorna och bet omsorgsfullt av ett hörn. Choklad var kanske att ta i, men för att vara soja smakade den inte alls dumt. Det var länge sedan jag smakat den äkta varan, säkert tjugo år när jag tänker efter. Med bara en mager polislön hade jag ingen möjlighet att anskaffa riktig choklad. Inte för att jag skulle få tillträde till Östermalmshallen, men i alla fall.
”Begriper du vad det är som lockar?” sa jag efter en stund. Jag åt chokladen och tillsammans bevakade vi byggnaderna runt om oss. Man kunde tro att Sune satt och slöade, men under den loja ytan döljer sig den bästa snut jag jobbat med.
”Att det är förbjudet antar jag. Att folk saknar riktigt kött. Du måste väl också minnas hur det var att äta animaliskt.”
”Jo, men riskerna står ju inte i någon som helst proportion till njutningen. Först måste du skaffa tillgång till en tidsmaskin och sedan olagligt använda den. Så noga som trafiken övervakas måste det vara nästan omöjligt att dölja tilltaget. För att inte tala om faran för samhället om man faktiskt får med sig något tillbaka.”
”Men tänk dig en bit lax, med fransk potatissallad och vitlökssmör”, sa Sune drömmande. ”Eller en pizza med mozzarella och parmaskinka.” Jag såg på honom och han verkade helt borta. Jag insåg plötsligt vidden av hans matbegär, som gjorde att han kunde äta sig till övervikt på en rent vegetarisk diet. ”Extra bacon”, mumlade han och slöt ögonen.
”Sluta nu!” Jag lämnade Sune och hans matminnen och gick en vända. Jag hamnade vid andra änden av taket där jag såg ut över den grafitgråa himlen. Det var mycket som var annorlunda nu, men det var ingen idé att älta gamla tider. Det sa jag också när jag gick tillbaka till vår post. ”Du gör dig själv en otjänst om du fortsätter så där. Det som har hänt har hänt.”
”Genpesten”, sa Sune sammanbitet. ”Du och jag. Folket om du så vill. Vi får hålla till god med kaninmat medan eliten fortsätter att leva _precis_ som förut. Du kan ge dig fan på att de inte blir utan fisk och kött!”
”För helvete Sune. Nu är du ute på farliga vägar.” Jag höll upp min handskbeklädda hand och måttade med tummen och pekfingret framför min partner som bara flinade. ”Tvåhundrafemtio miljoner människor dog. Din egen far dog! Vad annat kunde vi göra?”
”Tänker du anmäla mig?”
”Nej”, svarade jag. Jag drog lite på svaret och fick en sökande blick. Sådant snack var dåligt för moralen men självfallet skulle jag inte anmäla honom. Det var länge sedan min mun vattnades inför anblicken av ”Bättre än lax” eller ”Mamma Scans köttersättning” men det var nödvändigt. Bättre att glömma.
”Äh. Du har väl rätt din tråkmåns”, sa Sune och sträckte gäspande på sig. ”Jag hoppas bara att vi får tag på vår kille så att jag kan åka hem och kvarta.” Vi fortsatte att småprata medan natten sänkte sig över oss. Det är möjligt att jag nickade till för när Sune knackade mig på axeln visste jag för en tusendels sekund inte var jag var.
”Du, nu händer det något”, sa han med bister min och ökade förstoringsgraden i sitt kikarsikte. Jag kom snabbt på fötter och sökte av torget nedanför i mitt eget sikte. Långt nedanför oss hade piketstyrkan anlänt och höll på att sätta upp en avspärrning. I hörsnäckan kom ett meddelande.
[Den efterspanade har lokaliserats, han är på väg mot gångväg Caesar 5. Ceasar 5.]
”Det är bara tio våningar nedanför oss, vi tar honom”, sa Sune.
”Jag kollar med ledningen.” Jag vände mig bort från takkanten för att få lä och pratade in i min mikrofon. Det dröjde några sekunder innan Sandström från ledningsgruppen återkom och bekräftade att vi kunde ingripa. Tre andra grupper höll på att ta sig upp men att det kunde ta tio till femton minuter.
”Vi har fått klartecken”, sa jag och pekade mot nedgången. ” Han är beväpnad.”
”Beväpnad? Med vad?”
”Han besökte 1990-talet för att hämta paketet. Jag gissar på ett gammalt handeldvapen.”
”Du menar krutbaserat?” sa Sune. Han lät uppriktigt imponerad.
”Antagligen.”
”Häftigt. Jag har bara sett sådana på bild. Tror du att jag kan få behålla den?” Jag skrattade och höll upp dörren till trappan som ledde ner från taket och följde efter Sune ner mot brofästet. Vi osäkrade våra vapen och turades om att kika runt hörnet på varje avsats.
Vi kom ner till avsatsen med gångbron som sträckte sig närmare 800 meter mellan två skyskrapor. Det var sent så det var helt folktomt när vi försiktigt öppnade dörren från brandtrappan och spanade in i vestibulen. Inte en käft. Jag konstaterade att kusten var klar så vi smög in och gömde oss i skuggorna på varsin sida om dörren ut till bron.
Det var aldrig någon tvekan om att vårt mål måste komma genom vestibulen för att nå bron så när jag kastade ett öga ut genom glasdörren och fick se en man smidigt klättra upp på bron från en plats nedanför tog det mig fullständigt med överraskning.
”Han är redan på bron!” skrek jag och pekade med mitt gevär. Innan jag hunnit reagera öppnade Sune dörren och klev ut på bron. Kvällen var sen och den utlovade regnstormen var nästan över oss. Vi var tvungna att klara av det snabbt för att inte bli genomblöta eller i värsta fall blåsta av bron.
”Sune. Idiot! Han kan ju ha medhjälpare.” Jag sprang in i svängdörren som var på väg tillbaka och ryckte loss den från sina gångjärn i förbifarten. I hastigheten hade jag glömt att jag bar ett exoskelett. Oljudet jag åstadkom fick vårt mål att stanna tvärt.
”Lägg ner paketet och ta två steg bakåt. Händerna över huvudet”, röt Sune via sin hjälmhögtalare samtidigt som han tog sikte och gick ett par steg närmare. Jag ställde mig till höger, någon meter bakom honom. Mannen, som var helt klädd i svart vände sig långsamt om, fortfarande med paketet i ena handen. Den andra förde han in innanför sin långa rock.
”Håll handen där jag kan se den”, skrek jag och flyttade siktet från målets mage till bröstkorgen. Jag kände motståndet från avtryckaren och tvingade mig själv att lätta på greppet. Målet stod alldeles för nära brons skyddsräcke. En onödig död såg aldrig bra ut i statistiken.
Mannen drog fram handen igen och lyfte båda händerna i luften. När han vände sig om fick en vindpust rockens huva att blåsa av. Det breda ansiktet var täckt av ärr och den kala hjässan blänkte gråvit i halvmörkret. Det hade börjat regna.
”Men, fy fan! Det är ju Erik!” utbrast Sune och sänkte vapnet. Kanske var det förvåning, eller det faktum att det var en kollega som gjorde att vi reagerade långsammare. Alldeles för långsamt. Det är svårt att säga men resultatet blev ändå att målet släppte sitt paket och i en snabb rörelse fick fram två svarta pistoler som han avfyrade med automateld innan vi förstått vad som hände.
Jag såg mynningsflammorna och det brände till i magen och låret när två eller tre kulor träffade mig. Mitt kroppspansar räddade mig men kraften kastade mig till marken och fick mig att tappa geväret. Jag försökte komma upp på fötter men musklerna svarade inte. Ytterligare två träffar i bröstkorgen fick mig att tappa luften och sedan blev allt dimmigt. Jag kan inte ha varit medvetslös länge för när jag vaknade igen hade Sune ställt sig framför mig, fortfarande med geväret riktat mot Erik.
”Jag vill inte döda er”, sa Erik samtidigt som han såg sig omkring. Han gick fram till räcket och stirrade ut i mörkret. Det var mer än trettio meter till nästa bro, och närmare en kilometer till marknivån. Dåliga odds.
”Ge upp, Erik. Även om du kommer undan oss så har du ingenstans att ta vägen.” Eriks ansiktsuttryck avslöjade att han också börjat inse att det var lönlöst.
”Fattar ni hur mycket pengar det ligger i det här?” Han tog upp paketet igen och skakade det framför oss. ”Två resor om året är en hel jävla årslön. Och man kan äta hur mycket som helst när man är där.” Hans röst gick upp i falsett och han backade när han såg att jag kommit på fötter och åter höll mitt gevär i handen.
”Sikta på huvudet”, viskade Sune och höll upp sitt gevär så att Erik skulle se att han inte hade för avsikt att skjuta. ”Erik. Kan vi inte snacka om det här?”
”Berggren också!” ropade Erik och syftade på mig. Men då hade jag redan tagit sikte i skydd av Sunes rygg. Stående på knä avfyrade jag tre skott. Alla tre energipulserna träffade klockrent men i nästa ögonblick löstes upp utan någon som helst effekt. Det var ju självklart. Den fan hade pulsdämparen på sig. Erik log, ett desperat leende.
”Så mycket för humana vapen”, flämtade jag och ställde om geväret till fast ammunition. Erik siktade och sköt igen. Jag såg hans vapen kasta ut matta guldfärgade hylsor som klingande landade på gångbrons aluminiumgolv samtidigt som jag besvarade elden. Vår smala lycka var att Erik uppenbarligen var ovan sitt antika vapen.
Plötsligt slutade han skjuta. Sune reagerade omedelbart och kastade sig mot honom med alla den hastighet och tyngd hans exoskelett skänkte honom. Han tillryggalade de dryga trettio metrarna på ingen tid alls, avsevärt snabbare än den tid det tog Erik att dra slutstycket bakåt för att lösgöra hylsan som fastnat. Jag var steget efter och tillsammans träffade vi Erik med våldsam kraft och föll över honom. Jag kände och hörde hur ben knäcktes i hans kropp.
Erik skrek högt av smärta och tappade sina pistoler. Medan jag plockade upp dem höll Sune honom naglad mot golvet. Exoskelettet förvandlade hans handgrepp till veritabla stålbojor och Erik satt ohjälpligt fast. Han flämtade och kämpade för att ta sig loss men var snart utpumpad och sjönk trött ihop.
”Håll dig stilla”, fräste Sune och ökade trycket tills Erik snyftande bad honom sluta.
Erik tycktes ha gett upp och såg med död blick på mig. Han var inte en av mina bästa polare men det var ändå tråkigt när en polis visade sig stå på andra sidan lagen. Två andra grupper hade kommit ut på bron och närmade sig försiktigt. Då gjorde Erik något jag kommer att minnas så länge jag lever. Han kastade sig upp med sådan kraft att båda hans armar bröts rakt av. Med båda armbågslederna söndertrasade vred han sig ett halvt varv och skallade Sune rakt i ansiktet.
Sune tog överraskat ett steg tillbaka och öppnade greppet så att Erik blev fri. Men han flydde inte. Istället såg han trotsigt på mig och klev ut över räcket. Utan ett ljud hoppade han och försvann. Vi hörde inte ens när han landade. Senare fick vi veta att han fallit genom taket till en förskola nedanför. Jag tyckte synd om patrullen som fick i uppdrag att säkra spår och städa.
Sune kände på sin skadade näsa och svor.
”Vi lever, Sune”, sa jag och kramade om honom. ”Vi lever.” Jag lutade mig mot räcket och pustade ut. Sune plockade upp paketet och sprättade upp plasten som skyddade det.
”Vilket slöseri”, muttrade han och skärskådade innehållet.
”Vad var det den här gången?”
”McDonald’s Happy Meal”, sa Sune med avsmak och höll upp en påse med den bekanta gula logotypen. ”Riskera livet för den absolut lägsta formen av köttprodukt.” Han skakade klentroget på huvudet. ”Fan”, sa han med en fnysning. ”Till och med soja är ju att föredra.”
”Happy Meal”, sa jag samtidigt som jag överlämnade Eriks pistoler till Sandström. ”Vad var det för leksak?”
