Stormö
Några dagar mitt emellan kräftorna och surströmmingen är av tradition vikt åt släkten Garmanders årliga kalas. Då träffas några hundra mer eller mindre förvirrade människor på Stormö och drömmer sig tillbaka till feodalsamhället, skjuter lite djur, tävlar i Garmanderspelen samt umgås med mat, alkoholhaltiga drycker och tobaksvaror i en omfattning som skulle få helgkryssningar med finlandsbåtarna att framstå som treårsverksamhetens julgransplundring.
Familjen Garmander kan spåras till sent 1500-tal och precis som kungahuset är vår blåblodiga släkt här och där uppblandad med män och kvinnor av folket (eller lösker folk som vår mer reaktionära släktingar uttrycker det), och det behövs ingen Carl von Linné med lupp för att genom enkel observation ordna in släkten i två arter; de normala och de som inte är det. Den senare kategorin kan delas in i undergrupper från de milt tossiga till genuint skogstokiga, eller excentriska som det heter inom adeln. Den väldigt oadliga arbetarfamiljen Jonsson får vara med på ett hörn eftersom mamma är född Garmander, och det behövs mer än giftermål med den femte sonen till en lantbrevbärare för att strykas ur rullorna.
Mamma är måttlig road av att behöva frottera sig med övriga i släkten men pappa, som inte är van vid lyx till vardags, drabbas av stora frossan. Han ser det som sin proletära plikt (hävdar att August Palm kom till honom i en dröm men jag tror att det beror på hans ovana att äta en burk Bullens pilsnerkorv före sänggående) att befria släkten Garmander från så mycket tryffel, rysk kaviar, konjak och kubanska cigarrer som är fysiskt möjligt på sjuttiotvå timmar.
Men det handlar inte om att svulla på plats, det hade ju varit galenskap på en hanterbar nivå. Nej, pappa tar bärsärkagången till helt nya höjder. Från att i början baxat hem en proppfull resväska med hjul, har han nu uppgraderat till en begagnad motoriserad trappklättrare (avsedd för lägenhetsflytt), på vilken han låtit svetsa fast en utrangerad frysbox. Till alla som frågar säger han att det är en 340 liters resegarderob från Miele. Pappa börjar ladda upp redan runt midsommar så när det väl är dags för avresa är han så uppspelt att vi måste förse honom med munkorg för att han inte ska tugga sönder inredningen.
Stormö köptes av Julius Garmander (1701-1773) för pengar han tjänat på uppfinningar. Sverige och världen har glömt honom, men på sin tid gav han giganten Christopher Polhem en rejäl match. Julius omkom under mystiska omständigheter en natt strax före jul och lämnade efter sig fru, åtta barn och ett trettiotal barnbarn, femtio tunnor mäsk avsedd att bli Sveriges första single malt-whisky samt en förmögenhet som kunnat radera ut statsskulden. Han hade dessutom hjälpt till att starta industrialismen i Sverige och blivit adlad. Inte illa pinkat.
Förmögenheten utgjorde grunden till Garmanderfonden som, förutom livräntor till barnen, delade ut forskningsstipendier och i övrigt gick till underhåll och utbyggnad av ön, så att den idag nästan är ett eget samhälle, med en jättelik herrgård utformad efter Buckingham Palace som fokuspunkt. Vi som kommer till ön åtnjuter det som förr kallades helpension, men som på nysvenska heter all inclusive. Utan återkommande fall av matförgiftning, magsjuka och lokalbefolkningens sura blickar bör tilläggas. Alla festligheter betalas med slantar som grävs fram ur skattkammarens djupaste hålor. Fonden är en verklighetens motsvarighet till Joakim von Ankas kassavalv, Harry Potter-världens Gringots eller Pippi Långstrumps kappsäck, och innehåller idag tiotals (troligen hundratals) miljarder kronor i kontanter, juveler och värdepapper.
Precis som så ofta i sagans värld vaktas vår skatt av ett troll, gammelmoster Agata. Sköna Helena (vars bortrövande utlöste det Trojanska kriget) hade enligt den brittiske dramatikern och poeten Christopher Marlowe, i ”Den tragiska historien om Doktor Faustus”, ett ansikte som sjösatte tusen skepp. Detsamma gäller Agata anlete, men i hennes fall handlar det inte så mycket om lojalitet och kärlek som ren och skär panik.
Det ryktas att Agata log tyska ubåtar sönder och samman under andra världskriget, men det har jag svårt att tro. Agata är väldigt tyskvänlig. Vad som däremot är helt sant är att leendet har en halvsyster (blicken) och, i riktigt allvarliga fall, kusinen – den pansarbrytande örfilen. Jag har själv aldrig hamnat i Agatas hårkors, men jag har sett verkställande direktörer med ansvar för tusentals anställda brista ut i hejdlös gråt när släktens matriark tagit dem i upptuktelse. Det finns en vandringssägen om generaldirektör Gyllenstierna, som fick svedd lugg, svimmade, och vaknade upp vithårig. Av den anledningen hade jag klippt mig kort inför årets baluns, bäst att ta det säkra före det osäkra!
Och precis som Björn Ranelid har faster Agata inte försetts med en avstängningsknapp. När vi var yngre fantiserade vi om att koppla henne till någon form av turbin och utvinna ström. Sett till dagens läge skulle det innebära att vi kunde avveckla både Barsebäck och Forsmark och ändå nå Paris-avtalets målsättning. Elen skulle visserligen bli sträng, orättvis, syrlig och ibland rent av grinig men troligtvis användbar för elektriska prylar som inte är alltför ömtåliga. Ställverk och andra robusta konstruktioner kanske.
Sonny Side of the Street
Hur man tar sig till ön är en fråga om personlig smak. Det går en färja mellan fastlandet och några av de större öarna, och det duger åt familjen Jonsson. Även om det inte har samma skrytfaktor idag som på 50-talet tar en del av stamträdets löv sina privata flygplan till ön. Andra Garmandare på ”svärdssidan” har lyxjakter i en privat marina och där är Severin, även kallad Sonny, eller Ölandstoken, längst upp i näringskedjan.
Sonny är dryga femtio och har livskrisat sedan han fyllde moppe, han är en sådan som efter några glas kan ställa sig upp och göra ballongdansen. Ensam. Utan ballonger. Sonny är inget geni (han gick inte ut skolan, han blev utkastad) men han vet hur man gör bra affärer och har förvaltat sin andel av släktens pengar på ett imponerande sätt. Han var vår hjälte när vi var mindre, men framstod som lätt sorglig när han svängde in på marinans parkering, manglade två papperskorgar av järnsmide och ett cykelställ innan den brandgula humveen fick kärringstopp tvärs över tre parkeringsfickor. (Tjuvstopp kanske man ska säga i dagens MeToo-tider, eller räknas även tjyvar som utsatt minoritet?)
Sonny klättrade ur bilen, helt obekymrad om förödelsen han just åstadkommit. Jag förstår att han skaffat en ”hummer”. Med tanke på att det nog inte finns ett dike i Värmland han inte besökt behöver han något stryktåligt. Inte ens en goddagspilt har väl råd med hur många reparationer som helst. Vägens änglar skulle kunna ägna en hel säsong åt Sonnys eskapader.
Hans idé om festklädsel är myggjagare, lederhosen och hawaiiskjorta. Kombinerat med vildvuxna polisonger och friväxande mustasch påminner han mer om nidbilden av en tysk porrskådis från sjuttiotalet än greve. Ny flickvän, Evelina, hade han också. Hon presenterade sig aningen generad, men ingen av oss blev ju överraskade av annat än att ytterligare en kvinna uppvisade så bristande smak i män.
Vi hade en halvtimme att slå ihjäl innan färjan avgick så vi köpte glass och lät Sonny förevisa sin nya båt, Grogg, med utombordsmotorerna Renat och Zingo, samt topphastigheten miljoner knop eller däromkring. Sofi förbjöd på stående fot brorsan från att följa med på en båt som framfördes av en femåring i kortbyxor, och jag önskar att hon förbjudit mig också för Sonny är inte bara dålig på att köra bil, han är utan tvekan också den värsta båtförare jag träffat på.
Kustbevakningen delade min åsikt, och stoppade oss efter knappt tio minuters färd. Jag var vid det laget så sjösjuk att en natt i finkan framstod som rena jackpoten. Det tyckte inte Sonny som tog i så att han fick näsblod för att slippa böter, bara som hastigast distraherad av passagerarfärjan, och några passagerare som skrattade tog tillfället i akt att peka finger. Sonny besvarade hälsningen med ett eget finger och började knäppa upp byxorna för en lite mer handfast replik när poliserna hotade med kölhalning om han inte kammade sig. En kvart senare kunde en kammad och stukad Sonny tårögt lägga till vid Stormöns stora brygga.
Hans humör förbättrades en aning när livréklädda tjänstehjon uppenbarade sig och började hysta sprit och tilltugg över oss. Agata har inte riktigt koll på normalt folkvett, men hon vet hur man bjuder till fest! Jag fick inte i mig så många kanapéer då jag distraherades av den hysteriskt fnittrande Sonny. Likt en lönnfet bayersk kolibri på jakt efter nektar rusade han från bricka till bricka och glufsade i sig som om han inte ätit på veckor, och drack som om han aldrig hört talas om skrumplever. Där har pappa sannerligen en värdig motståndare.
Medan jag och Evelina följde orkanen Sonnys framfart berättade jag för henne hur man överlever helgen på minst smärtsamma sätt. Hon såg lite lättad ut över att få vår släkt förklarad. Varför hon är ihop med Sonny fick jag inget bra svar på, och jag misstänker att det rör sig om wallraffande eller en konstinstallation av något slag. Jag hade precis avhandlat hackordningen när resten av familjen skvalpade in. I samlad tropp tågade vi till huvudbyggnaden för att bli avprickade.
Vad är en bal på slottet? Den kan ju vara heltråkig…
och trist… och alldeles underbar
Helgen inleddes som alltid med den stora mottagningen då alla inbjudna samlas för att mingla och skvallra lite om vad som hänt sedan sist. De brister Agata har när det gäller social skolning kompenserar hon för med råge när det gäller växtlighet. Hon har norra Europas grönaste fingrar och trädgården prunkar röven av vilken slottspark som helst. Det är som en sagobok, där Agata håller hov intill den stora renässansinspirerade fontänen. Man känner hennes närvaro även om man inte ser henne. Hon är ett svart hål runt vilket himlakroppar roterar för att, när de kommer för nära, sugas in i tomrummet så att snittar och bubbel yr all världens väg. När hon sitter där, i en klädsel som får henne att se ut som en korsning mellan ett penntroll och en färgblind påskkärring känner man sig nästan som Alice i underlandet på besök hos drottningen.
Släkthymnen framförs med hjälp av åtta långa trumpeter och vi vandrar in familjevis, som när OS invigs fast med färre sportjournalister på plats och ingen Jacob Hård som med sprucken röst rabblar resultat. En marskalk, som vet allt om oss, från vikten vid födseln till resultatet i senaste löneförhandlingen och vad som avhandlades vid senaste parmiddagen, anmäler oss och övriga församlade får veta lite mer om det som hänt under året än man skulle önska. Agata har informatörer som skulle få FRA att framstå som glada amatörer.
I år var det svettigt värre, jag hade mycket att stå till svars för: fortfarande inga arvingar och till på köpet ”mellan jobb”. Det duger ju inte. Jag hade förberett mig på att bli ordentligt uppläxad men det blev bara en sträng förmaning. Jag tror att det hade med pappa att göra, för han har liksom aldrig begripit sig på denna ceremoni. När det var hans och mammas tur var han inte beredd och gjorde i panik en hovnigning. Mamma sopade till honom med handväskan så att han stöp raklång ner i fontänen. Pappa såg ut som monstret från Svarta lagunen när han frustande kravlade sig upp på fötter, helt täckt av näckrosor och fickorna full med småfisk samtidigt som han skrek något om offsideregeln. Efter den föreställningen var allt annat att betrakta som fullt normalt.
